(scroll down for English version)
Till skillnad från nordgermaner som svenskar och norrmän, är samerna internationellt erkända som en skandinavisk urbefolkning – Skandinaviens enda urbefolkning till råga på allt. Men hur tungt väger egentligen det samiska anspråket på ställningen som Skandinaviens urbefolkning?
Samerna är ett finsk-ugriskt folk, vars språk tros ha skilts ifrån tidiga dialekter av det som senare skulle bli finska och estniska under järnåldern, kring år 500 f.Kr (Janhunen 2009). Lingvistisk forskning visar att tidiga samiska dialekter talades i södra Finland under nordisk järnålder, och sedermera spreds norrut och västerut ända till Skandinavien i samband med att finnarna anlände i det som idag är Finland, under medeltiden (Bergsland 1996). Låneord och andra attribut i samiska språk visar att samerna under ett tidigt skede, fortfarande i Finland under järnåldern, hade kontakter med germansktalande folk, och sannolikt även talare av s.k. paleoeuropeiska språk som idag är utdöda (Aikio 2004, 2006). De finsk-ugriska språken tillhör den uraliska språkfamiljen, vars ursprungliga hemvist låg på den europeiska sidan nära Uralbergen. Ord för växter och djur i den rekonstruerade proto-uraliska vokabulären pekar mot denna plats (Campbell 2004, s. 405), vilket också styrks av en rikedom av yttre influenser från närbelägna talare av det tidiga indoiranska språket, i synnerhet ord för bronsåldersteknologi och jordbruksaktiviteter, men också ord av religiös och mytologisk betydelse (Mallory 1991, s. 149). Det proto-indoiranska språket talades kring de södra sluttningarna av Uralbergen under århundradena före 2,000 f.Kr (Warnow et al. 2013).
År 2014 visade Lazaridis et al. att samerna bär på stor andel gener av östasiatiskt ursprung, och är signifikant närmare besläktade med hankineser jämfört med övriga européer. Föga överraskande har den typiskt finsk-ugriska Y-DNA-haplogruppen N visats ha uppstått i södra Kina under äldre stenåldern och sedermera spridits genom Sibirien, för att till slut nå nordöstra Europa (Shi et al. 2013, fig. 4).
I Fennoskandien och Baltikum har inga forntida mäskliga kvarlevor visats vara av östasiatisk börd eller tillhöra haplogrupp N, förrän under första årtusendet e.Kr. Karelska och baltiska kvarlevor från stenåldern ända fram till 200-talet f.Kr tillhör mer traditionellt europeiska haplogrupper som R1a (Haak et al. 2015; Mittnik et al. 2017), och Skandinaviens genetiska förhistoria liknar i stort övriga Europas; de ursprungliga jägar-samlarna och de tidiga jordbrukarna var genetiskt distinkta, och blev båda demografiskt undanträngda och ersatta av indoeuropeiska stammar tillhörande den snörkeramiska kulturen, förfäderna till dagens svenskar och norrmän, strax efter 3,000 f.Kr (Skoglund et al. 2012; Kristiansen et al. 2017). Ölsundmannen i Hälsingland, begravd ca. 2,400 f.Kr i typisk snörkeramisk kontext, i Norden även kallat stridsyxekultur, tillhörde haplogrupp R1a och hade inget östasiatiskt påbrå som skulle särskilja honom från dagens svenskar (Mittnik et al. 2017). Detsamma gäller samtida kvarlevor från snörkeramiska Sope i Estland (Allentoft et al. 2015). Lämningar från stridsyxekulturen har även funnits i Grundsunda i Norrland, och Lofoten och Tromsø i Nordnorge; de senare belägna norr om polcirkeln (Østmo 1996).
Stridsyxekulturen i Skandinavien utvecklades till nordisk bronsålder strax efter 2,000 f.Kr, vilken sedermera gav upphov till den nordiska järnålderskultur som härbärgerade det urgermanska språket och kulturen, och dess ättlingar under vikingatiden (Görman 1990). Bosättningar från nordisk bronsålder, med typisk arkitektur, begravningsmönster och vardagliga föremål, har hittats i Umeå och såpass långt norrut som i närheten av Troms i Norge, trots att Skandinavien liksom idag var mer glesbefolkat i norr (Heinerud & Larsson 2013). Bältesspännen i brons från Flarken i Västerbotten är synnerligen lika samtida bältesspännen hittade i Egtved och Langstrup i Danmark. Genetiken och arkeologin uppvisar alltså gemensamt en kontinuerlig indoeuropeisk närvaro i hela Skandinavien i över 4,500 år, medan kvarlevor av delvis östasiatisk börd uppträder först under sen järnålder i Levänluhta i Finland, daterade mellan 350-730 e.Kr (Lamnidis et al. 2017), vilket klädsamt bekräftar de språkvetenskapliga beläggen för att uralisktalande folk härstammar från ett område invid Uralbergen och inte uppstod i närheten av Fennoskandien, och att samerna bosatte sig i Finland först under järnåldern för att sedan trängas norrut och västerut till de nordliga delarna av Finland, Sverige och Norge under medeltiden, drygt 3,000 år senare än förfäderna till dagens svenskar och norrmän, när de faktiska finnarna anlände i Finland.
...
WHO IS NATIVE TO SCANDINAVIA?
Unlike North Germanic peoples, such as Swedes, the Saami are internationally recognized as an indigenous people of Scandinavia - indeed, the only indigenous people of Scandinavia. But how strong is the Saami claim of indigeneity?
The Saami are a Finno-Ugric people, whose language is believed to have split from the Finnish and Estonian varieties in the Iron Age, around 500 BC (Janhunen 2009). Linguistic research suggests that early Saami languages spread northward from the area of southern Finland during the Nordic Iron Age, and subsequently into northern Scandinavia as the Finns arrived in the Middle Ages (Bergsland 1996). A number of loans and other features of Saami languages suggest that some of the vocabulary of early Germanic speakers, as well as extinct, ancient Paleo-European languages were incorporated into the Saami language at this time (Aikio 2004, 2006). The Finno-Ugric languages belong to the Uralic language family, whose original homeland is believed to have been located close to the Ural mountains in European Russia. Words for plants and animals in the reconstructed Proto-Uralic vocabulary are evidence of this location (Campbell 2004, p. 405), and an additional supporting account is provided by the abundance of Indo-Iranian loanwords in the Uralic lexicon, especially relating to agriculture and technology, but also words of religious and mythological significance (Mallory 1991, p. 149). The Proto-Indo-Iranian language originated around the southern edges of the Urals, in the centuries preceding 2,000 BC (Warnow et al. 2013).
In 2014, Lazaridis et al. noted that the Saami carry significant East Asian genetic admixture and pull in the direction toward the Han Chinese when compared to other Europeans. Unsurprisingly, the Y-DNA haplogroup N, associated with Finno-Ugric speakers, has been found to originate in southern China during the late Upper Paleolithic, having subsequently spread through Siberia and entered Europe more recently (Shi et al. 2013, fig. 4).
In Scandinavia and the East Baltic region, no ancient DNA samples from before the 1st millennium AD have been found carrying East Asian admixture or haplogroup N. Karelian and Baltic samples dating from the Mesolithic to as late as the 3rd century BC belonged to more traditionally West Eurasian paternal lineages such as R1a (Haak et al. 2015; Mittnik et al. 2017), and the genetic history of Scandinavia resembles that of most of Europe; the original hunter-gatherers and incoming Neolithic farmers were distinct groups, who were both mostly displaced by incoming Indo-European tribes of the Corded Ware culture, ancestral to modern North Germanic peoples, in the early 3rd millennium BC (Skoglund et al. 2012; Kristiansen et al. 2017). The Corded Ware man found at Ölsund, Hälsingland (dated around 2,400 BC) belonged to Y-DNA haplogroup R1a and had no East Asian admixture to set him apart from modern Swedes (Mittnik et al. 2017). The same is true for a contemporary of his from the Sope site of the Estonian Corded Ware (Allentoft et al. 2015). Material remains of the Corded Ware culture have also been found at Grundsunda in northern Sweden, as well as Lofoten and Tromsø in northern Norway; the latter of which are located north of the arctic circle (Østmo 1996).
The Scandinavian Corded Ware developed into the Nordic Bronze Age in the early 2nd millennium BC, which subsequently developed into the Iron Age locus of Proto-Germanic culture, succeeded by its descendands of the Viking Age (Görman 1990). Although Scandinavia was more densely populated in the south - much like today - settlements typical of the Nordic Bronze Age in terms of architecture, burials and everyday items have been found in Umeå, Sweden, and as far north of the Arctic circle as Troms county in Norway (Heinerud & Larsson 2013). Bronze Bronze Age belt buckles found in Flarken, northern Sweden bear striking semblance to contemporary belt buckles of Egtved and Langstrup in Denmark. Archaeology and genetics thus demonstrate a continuity of Indo-European settlement in Scandinavia from at least 4,500 years before present, while it is not until the late Iron Age that we find East Asian admixed remains from Levänluhta, Finland, dated 350-730 AD (Lamnidis et al. 2017), which neatly corroborates the linguistic evidence of Uralic speakers having migrated from the Ural mountains region instead of being native to the Baltic, and of the Saami having occupied large parts of Finland before the actual Finns arrived, pushing them north and west into Scandinavia.
#Aryandom
References:
- Janhunen, J. 2009. Proto-Uralic—what, where, and when?
- Bergsland, K. 1996. Bidrag til sydsamenes historie, Senter for Samiske Studier Universitet i Tromsø.
- Aikio, A. 2004. An essay on substrate studies and the origin of Saami.
- Aikio, A. 2006. On Germanic-Saami contacts and Saami prehistory.
- Campbell, L. 2004. Historical Linguistics: An Introduction (2nd ed.).
- Mallory, J. P. 1991. In Search of the Indo-Europeans: Language, Archaeology and myth.
- Warnow et al. 2013. Phylogeny Reconstruction Methods in Linguistics. http://www.cs.utexas.edu/users/tandy/Swadesh-Warnow.pdf
- Lazaridis et al. 2014. Ancient human genomes suggest three ancestral populations for present-day Europeans.
- Shi et al. 2013. Genetic Evidence of an East Asian Origin and Paleolithic Northward Migration of Y-chromosome Haplogroup N.
- Haak et al. 2015. Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe.
- Mittnik et al 2017. The Genetic History of Northern Europe.
- Skoglund et al. 2012. Origins and Genetic Legacy of Neolithic Farmers and Hunter-Gatherers in Europe.
- Kristianssen et al. 2017. Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe.
- Allentoft et al. 2015. Population Genomics of Bronze Age Eurasia.
- Østmo, E. 1996. "The Indo-European Question in a Norwegian perspective" in Huld, Martin E; Jones-Bley, Karlene. The Indo-Europeanization of Northern Europe. Journal of Indo-European Studies Monograph no. 17 (1996), pp. 23–41.
- Görman, M. 1990. "Nordic and Celtic: religion in southern Scandinavia during the late bronze age and early iron age" in Scripta Instituti Donneriani Aboensis vol. 13 (1990), pp. 329-343.
- Heinerud, J; Larsson, T. 2013. "Bronsåldershus vid Umeälvens mynning" in Populär Arkeologi no. 4 (2013).
- Lamnidis et al. 2017. Genome wide data from the Iron Age provides insights into the population history of Finland.
- http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=411155&g=1
- http://www.vbm.se/sv/for-medierna/pb_2000/samlingarna.html
- http://en.natmus.dk/historical-knowledge/denmark/prehistoric-period-until-1050-ad/the-bronze-age/the-belt-plate-from-langstrup/
- http://en.natmus.dk/historical-knowledge/denmark/prehistoric-period-until-1050-ad/the-bronze-age/the-egtved-girl/
No comments:
Post a Comment